Broadcast - Tender Buttons

Jag vet vad jag kommer lyssna på resten av året. Precis som jag visste när Broadcast släppte sin förra skiva Ha Ha Sound för snart två år sedan. Detta är bara för bra. Denna skiva får inte finnas, den går rakt emot all rim och reson.

Det enda jag kunnat utröna innan jag hörde skivan idag var att bandet reducerats till en duo, samt att soundet kunde betecknas som mer minimalt och att de något karakteristiska trummorna var ersatta med programmerade beats. Första låten I Found The F är en kontradiktion mot det sista påståendet, men är också det enda undantaget. Överlag är ljudbilden mer närvarande och nere på jorden än man är van vid. Statiskt sprakade, återhållsamma arpeggioblipp, trasigt processerade synthljud och rundgångar varsamt lindade runt en torr, monoton och minimal rytm som ibland ger eko av krautrymdband som Can, Silver Apples och tidiga Kraftwerk. Särskilt på Black Cat och singelspåret America's Boy känns den beskrivningen relevant. För visst finns det flir sidor än så.

Titelspåret Tender Buttons inleds av en ensam gitarr (med det stramaste, torraste och vackraste ljud jag hört) som sedan bryts av en återigen väldigt minmal och dämpad trumtakt och en orgel som låter som om den matats med en alldeles för stark voltstyrka. Trish låter sångrösten vila och mässar istället fram orden med en viskande, tillbakahållen röst.

Äh! Det är ingen idé jag fortsätter, jag kommer aldrig att göra musiken rätta.

Nu blir det väl finkan men eftersom så få läser min blogg så lägger jag upp några av låtarna här. Kanske kommer några fler upp senare med hur som helst finns skivan garanterat på alla fildelningsprogram nu ändå.
Corporeal (så vackert slapecho på gitarren!)
Arc Of A Journey

Självklart kommer jag att lida svårt de två återstående månaderna innan skivan släpps i fysisk form och jag sitter med LP-skivan i händerna.