Autumn '66

Alltså inlägget om Ångcentralen sammanfattar min världsbild just nu. Allt mystik är borta. Allt dissikeras. Endast någon form av skelett kvarstår. Mina drömmar senaste tiden har bara handlat om hur saker från min barndom och uppväxt plockas isär, monteras ned och läggs till handlingarna. Byggnader, händelser, minnen och personer. Allt och alla skärskådas, blottläggs, förklaras och tillintetgörs. Det och att jag vadar genom drivor av döda skalbaggar, barfota. Vad är grejen med det?